Jag gråter sällan. Inte för att jag är en känslokall robot, utan för att mina tårkanaler verkar ha en inbyggd spärr som endast kan låsas upp av känslosamma filmer. Och en av dem som lyckats? Skicka vidare.

För er som inte sett filmen (och ja, jag rekommenderar den trots att den är emotionellt utmattande), handlar den om en pojke som får en skoluppgift: Hjälp tre personer. Men det räcker inte där. Varje person han hjälper ska i sin tur hjälpa tre andra. Och de tre ska hjälpa tre till. Och så vidare, tills hjälpsamheten sprider sig som en löpeld över världen.

Det går inte som han tänkt sig. Saker går fel. Människor sviker. Och slutet? Låt oss bara säga att mina tårkanaler hade en heldag.

Men sedan händer något. Idén sprids. Folk börjar hjälpa varandra, och plötsligt är det inte längre en pojkes skoluppgift, utan en rörelse. En rörelse byggd på en enkel men kraftfull idé: Att hjälpa andra för att hjälpa oss själva.

När en hjälpinsats blir en boomerang

Vi har alla varit där. Vi har haft dagar då vi känt oss fast i oss själva, överväldigade av våra egna problem. Men så hjälper vi någon annan. Det kan vara en vän som behöver en pep-talk, en främling som tappat sin plånbok, eller bara ett vänligt ord i rätt ögonblick. Och plötsligt, som genom magi, känns vår egen dag lite lättare.

Det är som en psykologisk boomerang. Vi skickar ut hjälpsamhet, och den kommer tillbaka – ofta på ett oväntat sätt.

Tänk om vi faktiskt gjorde det här?

Föreställ dig om vi alla varje dag hjälpte en enda person. Och om den personen i sin tur gjorde detsamma. Precis som i filmen, men utan Hollywood-dramatik. Ingen behöver offra sitt liv eller skapa en global revolution – vi behöver bara börja någonstans.

Det här är också en del av Brian Johnsons Heroic-rörelse. Hans mål? Att 51% av jordens befolkning ska ha utvecklat sin högsta potential till år 2051. Ambitiöst? Absolut. Omöjligt? Inte om vi hjälper varandra att komma dit.

Så här är min utmaning till dig (och till mig själv): Vad händer om vi börjar idag? Om vi gör något litet för någon annan – utan att förvänta oss något tillbaka?

För om filmen Skicka vidare lärde mig något (förutom att jag uppenbarligen har ett mjukt hjärta trots allt), så är det detta: Det börjar med en.

Och den en kan vara du.