Jag publicerar och delar denna text främst åt mig själv – som en påminnelse till min strävan att bli en bättre människa och verkligen höja min potential till att bli en lyssnare.

Det är så lätt att rusa genom vardagen. Man hämtar, lämnar, fixar mat, plockar tvätt, läser en ”kort” bok och känner sig hyfsat nöjd om ingen gråter innan läggdags. Men ibland kommer de där små ögonblicken – som om världen knackar försiktigt på axeln och säger: “Hörde du det där? Det var viktigt.”

En sådan stund kom när jag hörde min dotter säga:
”Jag vill ha balettskor.”

Det var ingen stor grej. Inget krav. Bara ett barns tanke, formulerad i förbifarten. Men där och då borde jag ha stannat upp. Lyssnat in. Inte för att hon skulle börja på dansskola nästa vecka – utan för att det är i sådana ord som barnen öppnar dörren till sin värld. Där fantasin bor. Där självbilden börjar formas.

Psykiatern Dr. Daniel Amen säger det träffsäkert:
”Föräldrar gör för mycket och hjälper för mycket. I sin iver att hjälpa, stjäl de barnens självbild.”

Aj. Den går rakt in.
För visst vill man hjälpa. Man vill visa vägen, ta bort hindren. Men ibland är det just i kampen, i drömmen, i missförståndet – som barnet hittar sig själv. Och det är vår uppgift att inte stå i vägen.

Dr. Amen talar om vikten av att lyssna – verkligen lyssna – på vad barn försöker uttrycka, inte bara orden de säger. Om ett barn säger något som låter märkligt, som: ”Jag vill bo på månen” – så är det kanske inte dags att ringa NASA, men det är dags att bli nyfiken.

Och vet du vad som öppnar deras hjärta mer än ”Hur var det i skolan?”
Dynamiska frågor. Som dessa:

🟢 “Om dina leksaker kunde prata, vad skulle de säga om dig?”
Det här är som att kika genom nyckelhålet till barnets inre värld. Svaren kommer ofta rakt från hjärtat. Du får veta hur de ser på sig själva – inte filtrerat genom vad de tror du vill höra.

🟢 “Om du var osynlig för en dag, vad skulle du göra då?”
Här får du insikter du aldrig skulle få genom att fråga om dagens schema. Du får veta vad barnet längtar efter, vad som oroar, inspirerar eller fascinerar dem.

Det är frågor som inte kräver rätt svar – bara ärliga. Och barn är mästare på det.

Det jag önskar – varje dag – är att kunna vara den där föräldern.
Den som lyssnar när barnet säger något litet. Den som inte skyndar vidare, utan stannar upp och säger: “Balettskor? Berätta mer.”
Inte för att köpa något, utan för att visa att det där barnet… det är någon som blir lyssnad på. Någon vars röst spelar roll.

Så den här texten är till mig. För att jag ska bli påmind.
Och kanske till dig också – om du vill bli en förälder som inte bara leder sina barn, utan följer dem en bit på deras inre resa.

Det är aldrig för sent att börja lyssna.
Aldrig för sent att mötas på riktigt.