– och varför våra barn behöver höra det

Jag minns hur min mormor brukade sitta vid köksbordet med kaffekoppen i handen och berätta om andra världskriget. Inte bara som en historielektion, utan som en påminnelse. Om hur det var att leva i rädsla. Hur man kunde känna tacksamhet bara över att ha ett tak över huvudet, att barnen levde, att alla nära och kära var friska etc. Hennes berättelser var slående, men alltid fyllda med lärdomar: om mod, om att aldrig ta något för givet – och framför allt om tacksamhet.

I kontrast till detta ser jag mina egna barn växa upp i en annan verklighet. Deras största bekymmer kan ibland vara att WiFi:n är långsam (brukar skoja med dom att grannen har tagit vårt internet 😂) eller att favorit pyjamasen är i tvätten. Inget fel i det – det är ju den världen vi lyckats skapa åt dem. Men ibland undrar jag: Hur ska jag kunna förmedla värdet av det vi har, när deras referensramar är så olikt min mormors?

Kanske är svaret enklare än jag först trodde. Kanske börjar det med att vi vuxna själva stannar upp – och säger tack.

Tacksamhet – mer än en artighetsfras

Att ställa sig frågan “Vad är bra i mitt liv just nu?” kan verka simpelt. Men den frågan är en liten nyckel till ett mycket större rum. Ett rum där stress, oro och självupptagenhet får maka på sig. När vi aktivt övar på att se det vi är tacksamma för, tränar vi vår uppmärksamhet – precis som vi tränar en muskel. Och den styrkan kan förändra hela vår vardag.

Du behöver inte vänta på livets kriser för att inse vad du har. Du kan börja nu:

Titta dig omkring. Vad ser du som du är tacksam för just nu? Kanske är det kaffekoppen i handen. En solglimt genom fönstret. Att du har värme, ljus, tak och trygghet. Tänk på två personer du är tacksam för. Skriv upp deras namn. Tänk på varför just de är viktiga för dig. Har du berättat det för dem? Fundera på vad du inte har förlorat. I en värld där vi ofta sörjer det vi inte längre har, kan det vara läkande att vända på perspektivet. Vad finns kvar som du fortfarande kan vara glad för? Minns ett bakslag som ledde till något gott. Har du varit med om något jobbigt som i efterhand visade sig vara en “blessing in disguise”? Vad lärde du dig? Vad växte du ifrån? Tänk större. Vad i livet utanför din närmaste cirkel känner du tacksamhet inför? Naturen? Att du lever i ett land utan krig? Att du har rätt att säga vad du tycker?

Frankls kraftfulla påminnelse

Den österrikiske psykiatrikern Viktor Frankl överlevde koncentrationsläger och skrev senare den banbrytande boken “Man’s Search for Meaning”. Han såg med egna ögon hur människor, trots ofattbar misär, kunde behålla en gnista av mening. Hur friheten att välja vår inställning – även i hopplöshet – är en av människans sista friheter.

Frankl menade att det är vårt ansvar att svara an – på livet, på andra människor, på oss själva. Och det är genom det ansvaret vi också hittar mening. När vi slutar ta ansvar, blir vi ironiskt nog mindre fria. Vi fastnar i vår egen självupptagenhet och känner ofta en djup tomhet, trots att allt kanske ”ser bra ut” på ytan.

Det är något djupt mänskligt i det där. Och kanske är det därför mormors ord aldrig riktigt lämnat mig.

En utmaning – och en gåva

Jag försöker idag, i små steg, ge mina barn en känsla av det mormor försökte lära mig. Genom samtal. Genom att själv visa tacksamhet. Genom att varje dag säga tack – inte bara när någon håller upp dörren, utan för det stora, det lilla, det självklara som inte alls är självklart.

Så vad kan ett enkelt “tack” göra?

Det kan förändra din dag. Din inställning. Dina relationer. Och kanske – om du delar det vidare – även framtiden för någon annan.

Tack för att du läste ❤️